- Vad skulle hända om vi skickar tillbaka dig till Kabul?
Intervjun tar slut.
Handläggaren visar mig utgången, jag hittar ett kafé, köper en kaffe, sätter mig vid ett bord, röker en cigg och tänker på allt som hände nyss. Jag mår illa.
Dagarna går, och månaderna. Det blir ett nytt år.
Jag börjar lära känna kulturen och befolkningen. Bestämmer mig för att spendera mer tid med mina franska vänner och försöka lära mig av deras brytning, precis som jag gjorde när jag bodde i Uppsala där alla pratar rikssvenska. Jag tillbringar mer tid ute, vill inte vara hemma hela tiden. Här finns livet på gatan. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet, du ser alltid öppna barer och restauranger, du ser människor, du ser livet. Till skillnad från den lugna staden i Sverige, som somnar efter klockan 18.
Långsamma dagar. Panikslagna dagar. Tills min mobil ringer.
- Félicitation, vous avez obtenu une protection, hör jag socialassistenten säga.
Jag tackar henne för meddelandet och stänger av mobilen. Nu vill jag sova utan att tänka på något, för första gången på många år.
